Det är någonting med min kropps inre styrka att föda barn som får mig att känna mig lugn och trygg. När det väl sätter igång kan jag inte föreställa mig något annat än att allt ska gå bra.

Som till exempel när vattnet gick fem veckor för tidigt, när jag var ensam på ett hotellrum mer än 50 mil hemifrån, första gången jag skulle föda barn. Jag fick inte panik alls. Jag bara kände att det kommer att gå bra, och det gjorde det också.

Eller när mitt andra barn skulle födas och barnmorskan säger att jag måste ta i på nästa värk för barnet vill ut nu. Då krystade jag ut min dotter och såg blod spruta över hela barnmorskan, i taket och på fönstret två meter bort. Jag fick inte panik då heller. Jag fylldes av lycka för att mitt barn var fött. Och jag hörde ju att barnmorskan skyndade sig med en klämma direkt när navelsträngen sprack och började spruta blod överallt.

Kanske gör min kropp såhär för att förlossningen fungerar bäst om man inte fokuserar på vad som kan gå fel, utan bara låter allt hända. Hoppas att det kommer att gå lika bra min tredje förlossning som det gick de första två!