Så länge jag kan minnas har jag saknat mina ofödda barn. Från början var saknaden mer som en längtan, en önskan att få något jag ännu inte har. Men när jag träffade min man och planerna på barn blev alltmer verkliga har jag specifikt saknat vart och ett av mina ofödda barn: I, N, E och T. Det är märkligt hur mycket man kan sakna någon som aldrig har funnits.

Nu har jag två barn på utsidan, N och I, och ett barn i magen, arbetsnamn M. Dessutom har jag två barn i himlen, T och V, som aldrig blev mer än ett misslyckat försök. N blev till väldigt fort när vi väl började försöka, men saknaden efter honom var stor väldigt länge innan vi gifte oss. Jag ville gifta mig först samtidigt som jag var redo för barn minst ett år innan bröllopet.

Länge hade vi bara N och gud vad jag saknade nr 2 då. När nr 2 till slut blev till och hamnade i himlen kändes det som en enorm lättnad att jag i alla fall bevisligen kunde bli gravid igen. Men efter en lång period till utan fler barn, var depressionen ett faktum. Sedan kom I och med henne min lycka.

Efter I var jag inte beredd på att bli gravid så fort, men det blev jag. Efter tio långa veckor med V i magen hade jag plötsligt ett till barn i himlen. Det var nästan omöjligt att orka med, men jag är glad att T och V har varandra där i himlen. Och efter två månader kände jag mig redo att försöka igen, även om smärtan och saknaden efter V fortfarande var stark. Då blev nästa barn till på första försöket och nu är jag i vecka 22 med M i magen.

I den här bloggen kommer jag att skriva om mina känslor och tankar kring mina missfall, mina stora svårigheter att bli gravid med nr 2 och min enorma saknad av de barn jag ännu inte har. Blandat med detta kommer jag att skriva om lyckan att ha två (förhoppningsvis snart tre) barn att dela livet med och mina tankar och känslor kring mina graviditeter. Mycket av detta kan vara svårt att prata om öppet och även med sina närmaste. Så det här blir mitt sätt att få processa stort och smått.