Min mamma fokuserar mycket på att mina missfall aldrig var barn. Hon säger att själen inte hade hunnit komma till den lilla kroppen än. Det är hennes sätt att hantera sorgen.

För mig är det tvärtom. För mig känns det mycket bättre om jag får tänka på mina förlorade barn som två änglar i himlen. De har fått namn, T och V. Jag pratar till dem ibland. Och det känns bättre om jag får tro att jag kommer att träffa dem i himlen när jag själv dör. De var ändå en del av mig i fem respektive tio veckor. För mig var de inte en missbildad cellklump. För mig var de barn.

Min son pratar ibland om sina syskon i himlen. För honom är det ingen sorg att de hamnade där, men det är ett sätt att förstå vad som hände. Först sa vi att han skulle få ett syskon och sedan sa vi att det inte kommer att komma ett syskon. Vart tog syskonet vägen? Jo, till himlen.

Om allt går som det ska nu med M i magen så kommer jag att minnas 2017 som "Året då jag var gravid". Jag kommer nämligen ha varit gravid i nästan tio hela månader när året är slut. Och då har jag ändå två månader kvar på den här graviditeten.

Hur kan det stämma? Ja, det kan man undra. Man är ju bara gravid nio månader, inte tio och sedan har två kvar. Men det här året började ju med att jag blev gravid och två och en halv månad senare fick jag missfall. Därefter kom de lite drygt två månader i år som jag inte var gravid. Sedan blev jag gravid igen. På nyårsafton har jag alltså varit gravid knappt sju och en halv månad till, total nästan tio månader. Helt galet!

Jobbigt att vara gravid hela tiden, kan man tycka, och ja det är ganska jobbigt ibland. Framförallt psykiskt. Jag har aldrig varit illamående någon av mina fem graviditeter, så fysiskt går det riktigt bra tills storleken på magen blir ett hinder. Men de i särklass värsta två månaderna det här året var ju helt klart de två månaderna jag inte var gravid. För det var de två månaderna då jag nyss hade förlorat det som skulle bli mitt tredje barn här på jorden och inte visste om jag någonsin skulle få ett tredje barn. När jag nästan höll på att gå sönder psykiskt hjälpte min man mig att få tid hos kuratorn på sjukhuset. Lyckligtvis blev det en vändning.

Jag skulle fylla i M:s bebisbok idag och fastnade på frågan om hur de närmast fick reda på att jag var gravid. I och med att vi alltid har berättat för mina föräldrar och svärföräldrar tidigt så var det här femte gången vi kommit med beskedet att jag är gravid. Hur var det vi berättade det just den här gången?

Speciellt svårt är det att minnas om det var med M, för fem månader sedan, som vi berättade för mamma genom att jag tackade nej till vin, eller om det var med V, för tio månader sedan. Båda dessa gånger var ju första halvåret 2017, så det är inte lätt att hålla reda på. Det enda jag kommer ihåg är att varken min mamma eller jag själv vågade fira graviditeten ens litegrann förrän det hade gått minst 12 veckor och vi undrade både två, flera gånger, om jag verkligen var gravid fortfarande eller om jag plötsligt hade slutat vara det, trots att jag inte kände några tecken på missfall.

Det känns lite tråkigt att vi har gjort det så många gånger att vi inte kan hålla isär det längre. Speciellt när vi inte har så många barn som vi har berättelser om hur vi avslöjade nyheten för våra närmaste.

Så länge jag kan minnas har jag saknat mina ofödda barn. Från början var saknaden mer som en längtan, en önskan att få något jag ännu inte har. Men när jag träffade min man och planerna på barn blev alltmer verkliga har jag specifikt saknat vart och ett av mina ofödda barn: I, N, E och T. Det är märkligt hur mycket man kan sakna någon som aldrig har funnits.

Nu har jag två barn på utsidan, N och I, och ett barn i magen, arbetsnamn M. Dessutom har jag två barn i himlen, T och V, som aldrig blev mer än ett misslyckat försök. N blev till väldigt fort när vi väl började försöka, men saknaden efter honom var stor väldigt länge innan vi gifte oss. Jag ville gifta mig först samtidigt som jag var redo för barn minst ett år innan bröllopet.

Länge hade vi bara N och gud vad jag saknade nr 2 då. När nr 2 till slut blev till och hamnade i himlen kändes det som en enorm lättnad att jag i alla fall bevisligen kunde bli gravid igen. Men efter en lång period till utan fler barn, var depressionen ett faktum. Sedan kom I och med henne min lycka.

Efter I var jag inte beredd på att bli gravid så fort, men det blev jag. Efter tio långa veckor med V i magen hade jag plötsligt ett till barn i himlen. Det var nästan omöjligt att orka med, men jag är glad att T och V har varandra där i himlen. Och efter två månader kände jag mig redo att försöka igen, även om smärtan och saknaden efter V fortfarande var stark. Då blev nästa barn till på första försöket och nu är jag i vecka 22 med M i magen.

I den här bloggen kommer jag att skriva om mina känslor och tankar kring mina missfall, mina stora svårigheter att bli gravid med nr 2 och min enorma saknad av de barn jag ännu inte har. Blandat med detta kommer jag att skriva om lyckan att ha två (förhoppningsvis snart tre) barn att dela livet med och mina tankar och känslor kring mina graviditeter. Mycket av detta kan vara svårt att prata om öppet och även med sina närmaste. Så det här blir mitt sätt att få processa stort och smått.